Ibland undrar jag över det här med att skriva så att alla kan läsa. Vad är det som driver en (mig) till att skriva offentligt? Varför vill jag att folk ska läsa? Eller spelar det särskilt stor roll? Kanske är det själva skrivandet i sig som spelar roll... för mig. Ofta när jag åker spårvagn distraheras jag bort från det jag håller på med för att börja tänka. Funderar på djupa och ytliga ting jag tänker att jag vill skriva om. Om politik, om känslor, om erfarenheter och minnen. Svävar i väg i många minuter, uppfattar mina tankar som smarta och är helt bestämd om att jag skall skriva om detta så fort jag hittar tillfälle. För att glömmas bort. Skall nog bära med mig en liten röd anteckningsbok i väskan. Det är dumt att glömma bort "smarta" tankar, bra idéer. I söndags åkte jag Tenhultsbussen in mot stan och började tänka på ärr. Själsliga och kroppsliga ärr. Skillnader och likheter. Jag tänkte att det skulle bli ett långt och tänkvärt inlägg här. Men alla formuleringar och ord är ganska försvunna nu. Synd. Huvudpoängen var väl det att skillnaden mellan själsliga och kroppsliga ärr är den att man kan återuppleva smärtan som ligger bakom själsliga ärr på ett sätt man inte kan med kroppsliga. Själsliga ärr har samma molande magvärk när man minns tillbaka på händelsen. Däremot kan jag aldrig återuppleva smärtan bakom ärret på ankeln jag fick när jag ramlade av skateboarden. Hoppas du/ni/jag hänger med på mitt resonemang. Jag kom inte betydligt längre i tankarna på bussen heller, jag blev åksjuk och fick lägga all energi på att inte kräkas. 

I övrigt är jag glad över Hjalmar Branting-bysten jag och M fick av mamma. Den stod i gammelfarmors bokhylla och tros ha varit hennes fars. Det vill säga uppåt 90 år gammal byst. Fin är den! Han. Branting alltså. 

Är våren på gång nu kanske?