Tror att febern har gett upp. Bihålorna pekar fortfarande finger åt mig och ömmar. Men vad spelar det för roll egentligen när jag känner mitt barn sparka i magen?! Allt spelar så lite roll när jag känner bebis böka och buffa därinne. Att jag är helt bakom flötet när det kommer till matematiken jag skriver om just nu är så totalt oväsentligt när jag får livstecken från lilla bebis därinne. Mamma fick känna en spark igår. Det syntes på henne att hon blev rörd och att det var något hon kommer minnas alltid. Eller i alla fall tills hon blir gammal och snurrig. Fast kanske även då. Det kan tyckas att graviditet är allt jag pratar om och tänker på. Och det kanske stämmer. Men hur kan jag låta bli? Varje rörelse, varje utveckling och varje hjärtslag är så häftigt. Kom ut nu. Eller gör inte det, du är ju inte färdig. Men vi längtar så.